Hur sociala medier påverkar vår syn på vår hund och vår relation med dem

Alltså, ingen förbereder en riktigt på vad det innebär att ha hund i dagens sociala medier-klimat. Man tror man ska få en gosig kompis som gillar pinnar och att sova på soffan. Men plötsligt står man där i motvind med ett bajspåsekluster i handen och försöker få till ”den där bilden” – du vet, med höstlöven, blicken mot horisonten och ett leende som bara hundar på Instagram verkar kunna göra på kommando.

Jag säger det rakt ut: mina hundar är inte mediekåta. De skiter fullständigt i content. Bokstavligt talat – mitt under solnedgången.

Men ändå sitter jag där ibland och scrollar bland andra hundägares flöden, och plötsligt känns det som om alla andra har perfekta, väldresserade fluffbollar som både sorterar återvinningen och gör yoga. Mina? De kan sitt. Ibland. Om jag har godis.

Samtidigt – och det här är grejen – jag älskar ju också sociala medier just för det. Det kan vara så jäkla kul och inspirerande. Jag har hittat super tips på allt från tassvård till hur man man får vissa tricks gjorda. Jag har också asgarvat åt reels där hundar råkar slå ut sina ägare eller som får springa lösa på stora ytor. Och helt ärligt – det känns skönt att veta att det inte bara är jag.

Det finns något fint i att vi delar både kaos och kärlek. För ja, ibland får jag till den där gulliga bilden där de ser ut som en Disney-hund och folk kommenterar med hjärtögon. Men det bästa är nästan när jag lägger upp en story där de rullar sig i något som luktar skunk och folk svarar ”Samma här i morse!”. Man är liksom aldrig ensam i hundlivet, hur galet det än blir.

Så nej, mina hundar är inga influencers. De är mina bästa kompisar. Mina fyrbenta krigare som alltid är med – i vardag, på äventyr, och i mina mest kaotiska story-klipp. Och vet du vad? Det räcker mer än väl.