När känslor får vara som naturen – och varför hundarna speglar det så vackert

Alltså… jag har tänkt på en grej. Hur känslor kan kännas olika, som om de tillhör olika delar av naturen. Det bara slog mig en dag när jag var ute och gick – att det jag bär på inuti, det finns redan där ute. Som om naturen fattar, på riktigt.

Typ när jag är helt slut, inte bara trött utan liksom… tung. När inget hjälper riktigt, inte vila, inte scroll, inte någon podd i bakgrunden. Då känns det som jord. Som att kroppen vill sjunka ner och bara vara stilla. Och när jag kommer ut i skogen då, så är det som att allt runt mig säger: det är okej, du får vara trött. Du behöver inte prestera någonting just nu. Bara stå där. Andas. Jorden bär dig.

Och så ibland kommer de där dagarna när allt sköljer över mig. Tårar utan att jag riktigt vet varför, eller tankar som blir till stora känslor på en sekund. Då känns det som vatten i mig. Allt vill röra sig. Jag orkar inte hålla emot. Och det är något med vatten ute i naturen – hav, regn, en liten bäck – som gör att jag bara slappnar av. Jag behöver inte hålla ihop. Jag får vara mjuk. Få rinna.

Men ibland är det tvärtom. Då brinner det i bröstet. Ibland är det ilska, ibland är det något jag längtar efter så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Då är det eld. Den är stark. Den skrämmer mig lite ibland. Men den gör mig också levande. Det är där min kraft finns. När jag vågar känna på den utan att trycka ner den eller skämmas för den. När jag låter elden visa mig vad jag vill. Vad jag inte längre tänker acceptera.

Och sen – luften. Den lätta, fria känslan. När jag äntligen släpper taget om något jag burit på, eller när jag skrattar sådär så hela kroppen släpper spänning. Eller bara står och andas med vinden i ansiktet och känner att… just nu är jag okej. Den känslan. Det är som om något inuti mig öppnar sig och får plats igen.

Det fina är att jag ser samma saker i hundarna. De bär sina känslor så självklart. En trött hund går och lägger sig. En ledsen hund söker närhet. En glad hund springer rakt ut i vinden. De håller inte inne, de är bara – precis som de är. De är jord, vatten, eld och luft, utan att tveka en sekund.

Och det påminner mig varje dag om varför jag gör det jag gör. För varje promenad, varje möte, varje stund ute i naturen med en hund bredvid mig, så blir det tydligt: det är här vi hör hemma. Här får vi finnas, på riktigt. Mjuka, trötta, lekfulla, arga, fria. Allt får plats.

Tack naturen. Och tack hundarna – för att ni alltid visar vägen.